Yngve växte upp i ett enkelt litet torp, Ekedal i Östra Frölunda, långt ute i storskogen och med en halvmils väg till skolan – till fots delvis genom tät skog.

Här bodde änkan Emma Sandblom med fyra barn och sin mor – Yngves farmor – som varit helt blind i många år.

Yngve och hans syskon fick sålunda tidigt lära sig att hjälpa till med brödfödan: att plocka bär och svamp, att fiska och att fånga harar och skogsfåglar med sprättsnaror. De leksaker de ville ha, ja, de fick de tillverka med sina egna händer. Vintertid var Yngve och hans yngre bror ofta ute på isarna på de närbelägna sjöarna. De tillverkade sina egna skridskor och segel – det blev god fart på Stora Hissjön.

Folkskoläraren, Häger, ville att Yngve skulle ”läsa vidare”. Så småningom kunde Yngve få ett alldeles för snålt tilltaget lån från en avlägsen släkting, så att han kunde studera på Fristads Folkhögskola. Därefter började han sin utbildning till skogvaktmästare.

Yngves äldre bror, Waldemar, hade öppnat en cykelverkstad i det då nedlagda garveriet på tomten Enedal 1 i Svenljunga. Cykelåkande var populärt, och det gick bra för Waldemar. Han hade så mycket att göra, så han förslog, att Yngve skulle avbryta sin utbildning till skogvaktmästare och i stället ge sig in i cykelbranschen, som då var mycket mera inkomstbringande. Så Yngves första erfarenheter från denna bransch fick han hos Waldemar (även om Yngves far, fotografen Mårten Amandus, ibland åtog sig att – som sidosyssla – reparera cyklar. Yngve var dock bara två år, när hans far dog i blindtarmsinflammation).

Yngve tubbades av goda vänner i Oskarström att komma dit, och i början av 1920-talet flyttade han från Waldemar och öppnade i stället en egen cykel- och motorverkstad där. (Waldemar flyttade då till Skene).

(Långt senare brann garveriet ned till grunden. Eftersom boningshuset, Enendal 1, låg mycket nära, spred sig elden också dit. Elden tog fäste i gaveln mot garveriet och i taket – vid en renovering många år senare, kunde man se de förkolnade träbjälkarna bakom brädfodringen. Men lyckligtvis kunde elden där släckas.)

Affärerna i Oskarström gick bra, det var hög aktivitet i industrisamhället. Yngve valdes snart in i Hantverksföreningens styrelse.

Vid midsommartid 1923 gifte sig Yngve och Elin, garvarens på Enedal i Svenljunga äldsta dotter och de fick många goda vänner i Oskarström med omnejd.

Men storstrejken, som bröt ut 1929, slog hårt mot cykelbranschen, ingen hade längre råd att köpa eller låta reparera cyklar. Så Yngve for runt i bygden med sin T-Ford och fick uppdrag från sina vänner lantbrukarna därnere att reparera deras jordbruksmaskiner och –redskap. Yngve hade köpt och renoverat en begagnad pedaldriven svarv, och Elin trampade svarven på nätterna (när sonen Henry hade somnat), medan Yngve svarvade de olika delar som behövdes till jordbruksmaskinerna.

1930 flyttade familjen tillbaka till Svenljunga.

Yngve deltog i föreningslivet i Svenljunga, och han spelade ofta fotboll – på det nuvarande torget i Svenljunga. Han var en av grundarna av Fotbolls-klubben, när den bildades 1912. Den klubben blev efterhand Svenljunga Idrottsförening.

Musiken har betytt mycket i Yngves liv: Hans morfar var den förste orgelnisten (som det hette då) i Östra Frölunda, hans mor uppehöll också under ett antal år en orgelnisttjänst där. Och Yngves morbror blev domkyrkoorganist i Lund.

Det var Yngve, som stod för orgelspelandet vid morgonbönerna i skolan.

Yngve spelade gitarr i ett ”band” – brodern Waldemar står till vänster om Yngve på fotot.

Yngve var en duktig vissångare, och övade in en hel del av de kupletter, som dåtidens stora sångare hade på sin repertoar.

1919 var Yngve också med om bildandet av Musikföreningen Kamraterna i Svenljunga (blåsorkester), och till att börja med bekostade Yngve ur egen ficka många av instrumenten.

Musiken stod högt i kurs i det sandblomska hemmet: Yngve spelade både gitarr och piano, Elin var fullkomlig ekvilibrist på tvåradigt knappdragspel (hon hade en vacker röst och sjöng med i kyrkokören under kantor Abrahamssons tid), sönerna Henry spelade piano och Sten fiol. Så det var full orkester, när alla samlades på helgerna därhemma.

Yngve hade med sig ett mycket stort naturintresse från sin uppväxttid och ungdom (såsom skildrats i inledningen ovan). Till långt upp i åren steg han upp klockan 4 varje söndagsmorgon under den ljusare delen av året (lördagarna var ju full arbetsdag på den tiden), och så tog han med sig sin fågelkikare och gick ut i skogen. Där sökte han upp någon glänta och satte sig på en sten eller stubbe. Och så satt han alldeles stilla i flera timmar på samma plats. På så sätt kom fåglarna alldeles nära honom. Under årens lopp såg han flera på våra breddgrader sällsynta fågelarter.

När han kom hem igen frampå förmiddagen åt han en sen frukost och så vilade han ett tag. Sedan satte han sig i bokhyllehörnan längst in i det innersta rummet på Enedal resten av söndagen och läste. Han hade stor kunskap om natur såväl som historia som samhälle.

När vintern var som kallast, blev isen tjock på Ätran alldeles nedanför huset. Yngve insåg, att änderna behövde vatten för att överleva, så han gick ned till ån tidigt på morgnarna och högg upp en stor vak, och där matade han också änderna.

En natt hade ledaranden blivit sjuk och sökt sig upp till förstutrappan, uppenbarligen för att söka hjälp av Yngve. På morgonen fann Yngve anden liggande död på trappan… Yngve skickade fågeln till konservator Tore Hansson i Örebro – Sveriges nestor inom det gebitet på den tiden. Anden kunde sedan titta ned på Yngve, där den stod på bokhyllan bakom Yngve i hans läshörna.

Yngve och Elin erhöll Hushållningssällskapets stora medalj för sin insats för änderna.

På Valborgsmässoaftonen brukade det tändas en stor vårdkase just ovanför den långa backen upp till Högalid (Kinna-vägen gick här förr i tiden). Elden syntes då vida omkring. Yngve brukade hålla vårtalet och utbringa ett leve för våren, innan brasan tändes här.

Texten skriven av Henyr Sandblom, Yngves son.